Norwegian 1863-1944 Edvard Munch Locations Edvard Munch (pronounced , December 12, 1863 ?C January 23, 1944) was a Norwegian Symbolist painter, printmaker, and an important forerunner of expressionistic art. His best-known composition, The Scream is one of the pieces in a series titled The Frieze of Life, in which Munch explored the themes of life, love, fear, death, and melancholy. Edvard Munch was born in a rustic farmhouse in the village of Adalsbruk in Loten, Norway to Christian Munch, the son of a prominent priest. Christian was a doctor and medical officer, who married Laura Cathrine Bjølstad, a woman half his age, in 1861. Edvard had an older sister, Johanne Sophie (born 1862), and three younger siblings: Peter Andreas (born 1865), Laura Cathrine (born 1867), and Inger Marie (born 1868). Both Sophie and Edvard appear to have gotten their art talent from their mother. Edvard Munch was related to painter Jacob Munch (1776?C1839) and historian Peter Andreas Munch (1810?C1863). The family moved to Kristiania (now Oslo) in 1864 when Christian Munch was appointed medical officer at Akershus Fortress. Edvard??s mother died of tuberculosis in 1868, as did Munch's favorite sister Johanne Sophie in 1877. After their mother's death, the Munch siblings were raised by their father and by their aunt Karen. Often ill for much of the winters and kept out of school, Edvard would draw to keep himself occupied. He also received tutoring from his school mates and his aunt. Christian Munch also instructed his son in history and literature, and entertained the children with vivid ghost stories and tales of Edgar Allan Poe. Christian??s positive behavior toward his children, however, was overshadowed by his morbid pietism. Munch wrote, ??My father was temperamentally nervous and obsessively religious??to the point of psychoneurosis. From him I inherited the seeds of madness. The angles of fear, sorrow, and death stood by my side since the day I was born.?? Christian reprimanded his children by telling them that their mother was looking down from heaven and grieving over their misbehavior. The oppressive religious milieu, plus Edvard??s poor health and the vivid ghost stories, helped inspire macabre visions and nightmares in Edvard, who felt death constantly advancing on him. One of Munch's younger sisters was diagnosed with mental illness at an early age. Of the five siblings only Andreas married, but he died a few months after the wedding. Munch would later write, "I inherited two of mankind's most frightful enemies??the heritage of consumption and insanity." Christian Munch??s military pay was very low, and his attempts at developing a private side practice failed, keeping his family in perrenial poverty. They moved frequently from one sordid flat to another. Munch??s early drawings and watercolors depicted these interiors, and the individual objects such as medicine bottles and drawing implements, plus some landscapes. By his teens, art dominated Munch??s interests. At thirteen, Munch has his first exposure to other artists at the newly formed Art Association, were he admired the work of the Norwegian landscape school, and where he returned to copy the paintings, and soon he began to paint in oils.  Related Paintings of Edvard Munch :. | Miss Aimi | Moonlight | Madonna (mk19) | The night | Kiss |
Related Artists:
Jerry Barrett
1824-1906
The Hon.Eleanor Vere Boyle
1825-1916
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.